My bucket list

Den senaste veckan har jag funderat mycket på mina mål här i livet. Vad jag gjort och inte gjort. Vad jag vill göra. Jag har även pratat med mina vänner om det och vad man vill göra innan man blir gammal och innan man dör. Jag är inne i en period med en massa förändringar inför framtiden. Jag har även skrivit en så kallad "bucket list", dvs saker jag ska göra innan jag dör. Min lista är utan inbördes ordning och minst fem av dom ska jag ha gjort innan jag fyller jämnt nästa gång så här kommer den:

- Dricka vodka på röda torget i Moskva
- Åka vasaloppet
- Bestiga Kebnekaise
- Se Manchester United spela live
- Resa med Hurtig rutten
- Gå i terapi för min extrema rädsla för mörker
- Köpa en Engelsk bulldog och/eller en New foundland.
- Göra tre tatueringar till
- Volontärarbeta utomlands
- Volontärarbeta i Sverige
- Gå på Louvren i Paris
- Skriva klart mina två ofärdiga böcker
- Skriva minst en bok till
- Publicera minst en bok.
- Åka med Transibiriska järnvägen
- Cykelsemester i Sverige på minst 50mil.
- Åka på Roskilde
- Resa till Marocko
- Lära mig tala ryska
- Gifta mig


(jag kanske fyller på den med lite nya saker eftersom, men jag får aldrig ta bort)

Jag har aldrig...

...ägt en vattenkokare, vilket har irriterat mig lite ibland, men nu vet jag varför. Det är för att jag väntat på denna skönhet, som kommer att passa alldeles utmärkt hos mig!

Vänskap

Att vara vänner handlar om att ge och ta, att ställa upp för varann när livet är tungt, att vilja välja vänskapen före något annat när det behövs. Det handlar lika mycket om att ha roligt och skratta tillsammans, framför allt i de tillfällen i livet som är tunga, då det verkligen behövs några uppmuntrande ord, ett besök en kväll eller bara en enkel kram. .
Att vara vänner betyder inte att man slutar höra av sig, att man alltid väljer något annat eller någon annan före, Det handlar inte om att man ignorerar sin vän och sen förutsätter att personen ska stå där och vänta tills det passar för den andra. Vänner ska finnas där när man behöver, dom ska bjuda till på eget initiativ, vilja umgås och hitta på roliga saker. Man ska kunna lita på varandra. Det handlar om att ge och ta.

Jag skulle aldrig svika mina vänner. Jag skulle aldrig sluta höra av mig till någon som har det jobbigt. Jag skulle aldrig lova att ringa eller hälsa på till någon och sen aldrig hålla det. Att "glömma bort det" eller att veta att min vän har det tufft i livet, men ändå välja något annat före att ställa upp. Jag skulle aldrig gå bakom ryggen eller ljuga för mina vänner. Jag skulle aldrig vara falsk mot mina vänner och jag skulle aldrig vilja öka min egen självkänsla genom att medvetet såra mina vänner. Jag tycker det är för jävla dåligt och orsaken till att jag tycker det är nog för att jag aldrig skulle göra det själv mot någon annan. Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Jag har dock varit alldeles för snäll och tillåtit mig själv att ta allt det här. Jag har accepterat det, men tänker inte göra det en dag till. Jag har också kommit till en punkt där jag förstår att detta är andras förlust och inte min. Jag kommer att vinna på detta, för det tar för mycket energi från mig och det är energi som jag faktiskt behöver och vill lägga på mig själv och på personer som förtjänar att vara kvar.
Det finns personer som inte förtjänar att vara i mitt liv längre och dom ska inte vara kvar där. Jag tänker inte fundera mer på varför dom inte hör av sig av sig längre. Jag står faktiskt hellre själv än att ha falska människor och så kallade vänner omkring mig som bara tänker på sig själva och tänker på andra när det passar dom.

Jag har eftersom rensat bort en del av mina gamla vänner men jag har även skaffat några nya det senaste året. Det finns några få otroliga människor i mitt liv som betyder massor för mig. Jag hoppas att ni vet vilka ni är, så ni inte tar åt er för mycket och på fel sätt av detta inlägg. Jag är oerhört tacksam över att ni finns och vill behålla er i mitt liv för alltid. Jag är för gammal för en massa tjafs och drama, jag vill ha vänner som jag kan lita på och ha roligt med, men jag är inte för gammal för att skaffa fler och/eller nya vänner.

Fredagens pepparkakshusbygge

Att bygga, leka, pyssla, baka eller överhuvudtaget vara kreativ med barn måste ju vara något av det roligaste som finns. Här kommer lite bilder från fredagens projekt; byggande av pepparkakshus med design av finaste Wilda, 6år.

En  mycket stolt (men lite trött) tjej över sitt fina hus 

Arbetslöshet och Akassan?

Jag läser väldigt ofta och hör många klaga på att vara arbetslösa och på arbetslösheten som verkar vara extremt hög i det här landet. Jag säger inte emot att den är hög, men många jag känner och hör om klagar och klagar på att vara arbetslösa, men inte f*n söker dom jobb. Dom är kräsna och vilka jobb som helst duger inte, utan då sitter dom hellre hemma arbetslösa och klagar istället. Många sitter och väntar på att jobben ska komma automatiskt utan någon ansträngning. Dom kräver orealistiska jobb och löner i relation till deras utbildning och/eller erfarenhet. Folk överlag är jäkligt lata i detta land. 
Det är inte många som förstår att det är lättare att få ett jobb om man redan har ett jobb och inte har flera månaders arbetslöshet i sin cv. 
Varför inte ta ett mindre roligt jobb i väntan på det bättre?. Vem tror ni helst någon anställer, den långtidsarbetslösa eller den som vänt burgare på MAX lika länge? 
Det är klart att akassan inte är speciellt hög, men varför skulle den vara hög?. 
Det ska väl inte löna sig att gå hemma med akassa eller har jag missat nåt?. 
Förstår ni hur många som bara skulle vara hemma och utnyttja detta om det var högre ersättning och om dagarna aldrig skulle ta slut?.
Akassan ligger inte under vad som räknas som existensminimum i det här landet och blir någon arbetslös så är det väl rätt självklart att man får mindre pengar än om man arbetar, så en prioritering i utgifterna är väl också rätt så självklar anser jag. 
Det är väldigt sällan eller aldrig jag hör någon vara tacksam över att vi har ett skyddsnät i form av akassa utan bara en massa klagomål på ersättning, antal dagar etc. 
Jag tycker att vi borde vara väldigt tacksamma över den. 

Jag vill också tillägga att jag aldrig under mitt rätt så långa liv varit arbetslös och heller aldrig haft ersättning från akassa en enda dag. Och nej, jag har inte varit på samma arbetsplats hela livet utan jag har kämpat för att inte behöva vara arbetslös och heller aldrig velat vara arbetslös. Vissa arbeten har jag varit på i bara några månader, medan vissa några år och ett var jag faktiskt på så länge som 9,5år. 
Jag har arbetat på en grill, på ett café, på H&M, som stödperson på psyket, som kamratstödjare, på kundtjänst, som utbildare, som coach, som arbetsledare, som administratör, som personligt assistent och just nu jobbar jag inom hemtjänsten.
Jag har pluggat multimedia, statsvetenskap, projekt, organisation & styrning, pedagogik, kognitionspsykologi och just nu läser jag psykologi och socialt arbete, 
för att i framtiden få jobba med det jag helst vill jobba med, som behandlingsassistent. 

Så vad gjorde jag?

Ni kanske vill ha svaret på vad jag gjorde eller inte gjorde i mitt förra inlägg,
"En högst oväntad händelse"? Och självklart fick han inte mitt nummer och jag gick snabbt därifrån. Han frågade helt fel tjej, en tjej som tack vare alla idioter jag träffat på där ute, numera tycker att killar är jordens avskum... På sätt och vis var det ju en väldigt modig kille som vågade göra en sån här sak, för det är inte många som skulle våga det, så all cred till killen och hans stora mod. Jag skulle aldrig ha vågat!

Körkort!. Är det mitt eller någon annans val?

Jag har inget körkort, jag har aldrig haft det och kommer nog förmodligen aldrig att ha det heller. Jag har medvetet valt bort det och jag mår inte dåligt av det, Tvärtom, jag mår bra av det för att jag tycker absolut inte om att köra bil. Jag har varit på väg att ta körkort två gånger men har själv valt att sluta båda gångerna, jag kan köra bil, men jag tycker verkligen inte om det. De allra flesta människor jag möter tar förgivet att man har körkort, men när dom får veta att fallet inte är så, så möts man av någon slags inskränkthet, att det är nåt fel på mig, för det måste man ju ha, men måste man verkligen det?. Jag kan självklart förstå att det underlättar vid vissa tillfällen, men måste man ha det eller finns det andra lösningar?. Det finns några tillfällen då jag verkligen känt att NU hade jag velat ha körkort, men med handen på hjärtat så kan jag inte just nu komma på vilka tillfällen det var, så det var nog inte så viktigt ändå.
Jag får ofta höra såna frågor och påståenden som tex, "Hur klarar du dig?. Jag skulle aldrig klara mig utan bil och körkort!". Nej, men jag har aldrig haft det, så kan man sakna något man aldrig haft?. Kan man ha ett behov av något man aldrig haft eller aldrig har upplevt?. Jag får väldigt ofta frågan "men hur gör du när du ska handla?". Jag bara handlar blir mitt svar, enkelt, jag går och handlar, precis som alla andra men jag går eller cyklar istället för att använda bilen. Jag har två (relativt) friska ben och jag tycker faktiskt att fler borde lämna bilen hemma och använda benen istället.
Jag har också fått frågan, direkt efter jag berättat att jag inget körkort har, "Men du har ju barn?". "Man kan ju inte ha barn utan körkort!". Öhh!, är jag en sämre förälder för att mitt barn får gå eller cykla till skolan, träningar, kompisar etc?. Eller är jag en bättre förälder som faktiskt låter mitt barn ta sig fram själv, få motion, frisk luft etc?. Varför måste barn ha skjuts överallt?. Världen och framtiden kommer ju att svämma över av mer eller mindre överviktiga, lata och bortskämda fd barn som fått skjuts överallt.
En annan vanligt förekommande uttalande är att man måste ha körkort annars så får man inga jobb/svårare att få jobb. Jag har aldrig haft svårt att få jobb, missat ett jobb och jag har aldrig varit arbetslös en dag i hela mitt liv. Så det påståendet kastar jag direkt i soporna baserat på fakta från verkligheten.

Jag brukar använda motiveringen att jag sparar på miljön, får gratis motion, sparar pengar, men det riktiga och ärliga orsaken till att jag inte har körkort är faktiskt att jag verkligen inte tycker om att köra bil, kort och gott. Generellt så har folk väldigt svårt att acceptera och förstå detta. Jag får eviga frågor om jag ska bli hämtad och skjutsad och det är enbart frö att jag inte har körkort, om jag hade körkort skulle jag aldrig få den frågan. Om jag vill bli hämtad eller skjutsad så säger jag till. Jag har absolut inga problem med att gå eller cykla, jag tycker om det, men självklart finns det tillfällen då jag inte alls gillar det, tex spöregn, minus 30 grader, trötthet och det finns också självklart tillfällen då jag bara är helt enkelt för lat för att vilja gå eller cykla, men då säger jag till eller ber o skjuts eller helt enkelt stannar hemma, men det är ett val jag gör då.
Jag är väldigt noga med att inte be om hjälp om det verkligen inte behövs, för tyvärr så brukar det oftast slå tillbaka i form av gliringar eller små kommentarer huruvida jag har körkort eller inte. Jag förstår inte varför det har så stor betydelse för alla, om jag har det eller inte. är jag en sämre person?. Det finns väl viktigare saker än om man har körkort eller inte här i livet. Jag mår inte dåligt av det, men andra verkar må sämre av någon konstig anledning, som jag nog aldrig kommer att förstå mig på.
En annan lustig sak är att 99% av mina vänner och bekanta har körkort och/eller bil, men i 99% av fallen är det jag, utan varken körkort och/eller bil som hälsar på dom...